Barnsjukvården i Huddinge firar 50 år: ”Nybyggarandan sitter fortfarande i väggarna”

Nyhet 2024-04-03

– Jag har inte städat. Det är förskräckligt, papper och pärmar överallt, så vi kan nog inte ta några bilder där inne.

Professor emerita Ulla Berg, 82, kommer åkande i permobilen några minuter sen till intervjun. Färdtjänsten är inte helt pålitlig och det kan ta en stund att förflytta sig från villan i Saltsjöbaden till sjukhuset i Huddinge. Arbetsrummet ligger längst ner i korridoren på avdelning F88. Det är mycket riktigt fullbelamrat från golv till tak. Men det finns plats för tre att sitta trots allt. Alexandra Haara Löfstedt, ST-läkare i barnmedicin, slår sig ner på en orange pall med stålben. De har inte träffats tidigare, men samtalet tar fart direkt.

–  Det är väldigt stimulerande med yngre kollegor. Jag har haft ett antal doktorander genom åren och det har varit så roligt. Bara att sitta här med Alexandra … Jag blir glad bara jag ser dina ögon, de strålar, säger Ulla Berg och ler mot sin fyrtiofem år yngre kollega.

Ulla Berg var med när barnkliniken i Huddinge öppnade för femtio år sedan, den första april 1974. Samaritens barnsjukhus på Södermalm stängde och all personal, sjuksköterskor, undersköterskor och underläkare flyttade ut till de nya lokalerna söder om söder. Ulla Berg själv rekryterades från barnkliniken på Sankt Görans sjukhus.

– Eftersom Huddinge sjukhus skulle bli en undervisningsklinik behövde man ha disputerat för att få arbeta som överläkare och därför rekryterades vi från övriga  barnkliniker i Stockholm. Vi var alla ganska unga och oerfarna när vi kom hit, men välkomnades med stor, öppen famn av övriga kliniker på sjukhuset. Som exempel ställde kem.labs chef upp med ett speciallaboratorium för analys av mina mycket speciella njurfunktionsprover, säger Ulla Berg och fortsätter:

– Sjukhusets avdelningar var gjorda efter moduler vilket innebar att rummen var stora och ljusa och vi såg möjligheterna att låta föräldrarna sova kvar med barnen. Det var inte så populärt hos personalen i början, men väldigt snart insåg man vilken enorm hjälp det var. Det fungerade jättebra.

Det finns ett större fokus på barnens vardagsliv i dag

Familjeaspekten är synnerligen viktig för Alexandra Haara Löfstedt, som under läkarutbildningen hade sin barnplacering på Huddinge Universitetssjukhus. Till skillnad från de kurser hon gått tidigare tyckte hon att det fanns en omfamnande syn på barnets hela livssituation.

– Just det som är så roligt med att arbeta med barn är att man har ett helhetsperspektiv och att man arbetar med föräldrarna. Man har alltid någon som gör vad som helst för patienterna och det är väldigt stärkande, säger hon och fortsätter:

– Det är ett större fokus i dag på att barnen ska ha kvar sitt vanliga liv kvar så långt det är möjligt. Påverkan på deras vardag är mycket mindre. De kan gå i skolan.

 Givande att hitta en genetisk förklaring till en ovanlig sjukdomsbild

Alexandra Haara Löfstedt disputerade i hematologi för snart ett år sedan. Om några veckor blir hon färdig specialistläkare och kommer då att göra en grenspecialisering i barnhematologi och onkologi (blod- och tumörsjukdomar).

– Jag tycker att det är väldigt intressant med immunförsvaret och jag har forskat på hyperinflammation och utveckling av cancer hos personer med mutationer i gener som är viktiga i immunförsvaret, säger hon.

Det görs stora framsteg inom Alexandra Haara Löfstedts område tack vare möjligheten att hantera stora mängder data och dela information öppet i forskarvärlden. Förutom stamcellstransplantationer som ger mycket goda resultat kan man i dag vid till exempel sicklecellsjukdom med hjälp av genterapi modifiera patienternas eget DNA eller lägga till en bit nytt DNA och då i princip bli av med sjukdomen. Det finns idag tillgängligt kliniskt i studieform på CAST (mottagningen för cellterapi och allogen stamcellstransplantation) på Karolinska.

– Det är givande när vi kan hitta en genetisk förklaring till en ovanlig sjukdomsbild hos de små barnen. Om tjugo år kommer att vi att ha en helt annan behandlingsarsenal för de här patienterna, säger Alexandra Haara Löfstedt.

Ulla Berg flikar in: 

– Det är en fantastisk framtid. Man imponeras. Man vet så mycket mer om genetiken i dag än på min tid. Där kan jag ibland känna ett visst vemod, att de möjligheterna inte fanns då.

Jag har fortfarande kontakt med flera av barnen och föräldrarna

Men även den yngre Ulla Berg fick uppleva stora framsteg. Hon var med när de första barnen under två år njurtransplanterades i Huddinge år 1982.

– Tidigare hade man bara kunnat transplantera äldre barn. Nu kom det en ny immunhämmande medicin, ciklosporin, som förbättrade resultaten för transplantationerna och därför gick att ge även till riktigt små barn. Det var ett stort ögonblick.

Ulla Berg skiner upp och berättar att hon fortfarande har kontakt med flera av "mina barn".

– Vi pratar med varandra på Facebook. Det är fint att få följa dem och höra hur de mår. Sedan har vissa dött och det är ledsamt. Jag har även haft kontakt med några av deras föräldrar.

Stödet från seniora kollegor är ovärderligt

Samtalet glider flera gånger in på den unika atmosfär som genomsyrar sjukhuset i Huddinge. Ulla Berg nämner nybyggarandan som fortfarande sitter i väggarna. Alexandra Haara Löfstedt lyfter den fina sammanhållningen.

– Här arbetar man tillsammans oavsett specialisering. Så har det varit från starten och det har fortsatt att vara avgörande för vårt vidare arbete tror jag. Det har byggts upp en väldig kunskap tack vare det. Jag har upplevt det som fritt från hierarkier, säger Ulla Berg.

Alexandra Haara Löfstedt instämmer:

– Det är det som är så fantastiskt med att få vara ung läkare här, alla äldre kollegor som arbetat en stor del av sitt yrkesliv med patientgrupper som vi inte träffar någon annanstans. De har en otrolig kompetens inom sina områden. Det är högt i tak och lätt att ställa frågor. När det inte går bra för barnen är stödet från seniora kollegor ovärderligt, för att orka ta sig igenom och fortsätta jobba och vara engagerad.

Vi följer upp 459 diabetespatienter

Ulla Berg slutade arbeta kliniskt år 2008, men är fortfarande aktiv i forskningsprojekt, bland annat ett som påbörjades redan 1978.

– Vi undersökte regelbundet njurfunktionen hos diabetesbarn med noggranna metoder och det har resulterat i flera vetenskapliga artiklar och två avhandlingar, en av min kollega Nina Perrin. Hon är nu huvudansvarig för projektet där vi bland annat studerar sambandet mellan för hög njurfunktion tidigt i sjukdomsförloppet och framtida komplikationer.

– Det är ett stort material som ska undersökas utifrån ett flertal frågeställningar. Vi följer upp 459 diabetespatienter med hjälp av diabetes-, njur- och dödsregister. För detta krävs godkännande av Socialstyrelsen.

Hon är på plats i Huddinge mellan 10 och 17 några dagar i veckan och ”känner sig inte trött alls”.

– Jag tycker att det är jätteroligt!

Alexandra Haara Löfstedt har precis fått publicerat de sista delarna i sin avhandling i tidskriften Blood. Efter ST-tjänstgöringen börjar hon arbeta på barnhematologen.

– Jag ser fram emot att få arbeta kliniskt den närmaste tiden, men som alltid på Astrid Lindgrens Barnsjukhus är det stor variation och arbetet innebär såklart både undervisning av yngre kollegor och läkarkandidater och ett visst mått av deltagande i forskning med till exempel inkludering av patienter i kliniska studier.

Läs mer

Tårtfirande på barnakuten i Huddinge

Vem är din förebild?

Ulla Berg:

”Professor Rolf Zetterström har varit en förebild i mycket. Han var min kursledare och lade upp föreläsningar så didaktiskt att jag härmade honom när jag själv började föreläsa. Den som flyttade ut mig hit till Huddinge var min dåvarande handledare, professor Ove Broberger, även han mycket betydelsefull. Han skapade en uppdelning i sektioner på sjukhuset. Och så min egen barnläkare, Sven-Ivar Rollof, som när jag var åtta år sa till mig att det är det roligaste som finns att vara barnläkare. Det lever kvar i mig alltsedan dess.”

Alexandra Haara Löfstedt:

”Jag har flera seniora kollegor på sjukhuset som jag ser upp till mycket. Det är helt avgörande att ha kliniska förebilder. Läkaryrket är i mångt och mycket ett praktiskt yrke även om det är akademiskt. De har lärt mig jättemycket om hur man tar patientmötet och hur vi försöker uppmuntra våra patienter till ibland väldigt jobbiga men nödvändiga behandlingar. Annika Jansson, endokrinolog som arbetar på rikscentrum för barnobesitas, är för mig en otroligt inspirerande och klok människa. Man lär sig alltid något när man får gå med henne.”

Text och bild: Nneka Magnusson Amu