"Jag kände att något var väldigt fel"

Nyhet 2023-09-15

Liza Lindham födde sitt första barn sommaren 2014 på Karolinska Universitetssjukhuset i Solna. Det var en utdragen förlossning som avslutades med sugklocka.

– Jag hade gått över tiden och behövde bli igångsatt. Eftersom jag fått vätskedrivande utan att känna mig kissnödig valde man att tömma urinblåsan med kateter tre gånger, säger Liza Lindham.

Efter två dagar på BB åkte Liza Lindham, maken Erik och nyfödda dottern Eija hem.

– Jag mådde inte toppen, men tänkte inte så mycket på det just då. Jag var ju nyförlöst och hade allt fokus på min bebis.

Men det var som att Liza Lindham aldrig riktigt piggade på sig. Hon hade väldigt ont i magtrakten och dag fem fick hon hög feber och skakfrossa. Magen svullnade upp. Hon kände starkt att något var fel. Det extrema förloppet, hur snabbt det gick. Maken ringde sjukvårdsupp­lysningen, men när det var kö där ringde han 112.

– Kvinnan på larmcentralen sa åt mig att sluta hyperventilera, men jag fick knappt fram ett ord, säger Liza Lindham.

Svårt medtagen kördes hon med ambulans till sjukhuset. Där blev hon kvar i närmare en vecka. Det skulle visa sig att hon drabbats av urosepsis, en obehand­lad urinvägsinfektion.

– Bakterierna hade kommit in via katetern under förlossningen och sedan spridits ut i kroppen via blodbanorna, säger Liza Lindham.

Jag fick feberfrossa och skakningar.

Sensommaren 2016 återvände Lars Bergström till hemmet efter en veckas kompishäng på landet. Han hade kört femtio mil i sträck och kände sig trött. På kvällen fick han feberfrossa, skakningar och hög feber. Dagarna som följde kände han en molande värk i ländryggen och runt höfterna.

– Jag andades ytligt, kräktes och ramlade helt okontrollerat. Min fru upplevde mig förvirrad. Till slut ringde hon på en ambulans, säger Lars Bergström.

På sjukhuset konstaterades att Lars Bergströms högra fot och ben var svullna och varma och att höger arm hängde slappt. Snabbsänkan, CRP, visade på 350, vilket tydde på en kraftig infektion. Han blev inlagd på en medicinsk intensivvårdsavdelning. En lång rad av tester genomfördes.

– Det var ett väldigt utredningsarbete. De stack in dränage, tog vätskeprover och jättemånga bakterieprover. Man hittade en varböld i ryggmärgen, mellan fjärde och sjätte ryggkotan, säger Lars Bergström.

Bölden avlägsnades men han blev inte bättre. Fler undersökningar följde. Så upptäcktes en infektion bakom en av de två höftproteser Lars Bergström fått insatta åtta år tidigare.

– Penicillinet hade inte kommit åt ordentligt där, eftersom bakterier satt som en film runt implantatet. Min vänstra protes togs ut och jag fick gå utan höft i tre månader.

Fyra månader senare var Lars Bergströms CRP-värden fortfarande alldeles för höga. Även den högra protesen visade sig vara infekterad. Först i maj 2017, efter diverse komplikationer, hade han en ny fungerande högerhöft.

– Det var en väldigt lång period för en aktiv och friluftsälskande person som jag.

Läkarna misstänkte att bakterierna hittat vägen in i Lars Bergströms kropp via ett nageltrång efter en fjällvandring.

15 och 20 procent av patienterna dör.

Sepsis är ett livshotande tillstånd som uppstår när immunförsvaret överreagerar på en infektion. I Sverige drabbas 50 000 personer varje år. Mellan 15 och 20 procent dör.

– Alla kan få sepsis, men risken ökar med stigande ålder och vid samsjuklighet. Andra riskfaktorer är även påverkat immunförsvar, nyligen genomgången kirurgi, katetrar, sår, samt i nyföddhetsperioden för både mor och barn, säger Kristoffer Strålin, docent och överläkare på Karolinska universitetssjukhuset.

Trots det allvarliga tillståndet är okunskapen kring sepsis fortfarande stor i befolkningen. Även inom vården finns bristande kunskaper om hur sepsis kan te sig och hur sepsis kan upptäckas.  Det rimmar illa med det snabba tidsförloppet: på ett par timmar kan en patient man tidigare inte uppfattat som sjuk sväva mellan liv och död.

– Vi behöver ha en väl fungerande bassjukvård när det gäller identifiering av sepsis. Genom det nya personcentrerade och sammanhållna vårdförloppet för sepsis håller vi på att införa sepsislarm på landets akutmottagningar, så det går åt rätt håll, säger Kristoffer Strålin.

Hade jag väntat, tagit en alvedon och lagt mig …

Liza Lindham tror att sepsis är lätt att missa om man som i hennes fall aldrig varit allvarligt sjuk tidigare. Och att hennes räddning var att läkare och sjuksköterskor trots allt kunde göra en koppling mellan förlossning, feber och smärtsjukdomstillstånd.

– Men kommer man in med ont i halsen och feber är det mer diffust. Jag är så glad att vi stod på oss, min man och jag, och att de tog det på allvar på akuten. Hade jag väntat, tagit en värktablett och lagt mig …

Även Lars Bergström konstaterar att sepsis var ett okänt begrepp när han insjuknade.

– Det är väl det man får om man trampar på en rostig spik, tänkte jag. Jag trodde att jag åkt på en rejäl influensa. Med mer kunskap hade jag sökt mig till akuten tidigare, vilket antagligen besparat mig många sjukhus- och rehabmånader.

Vi behöver bli bättre på eftervården av sepsispatienter.

Kristoffer Strålin menar att man också behöver bli bättre på att följa upp sepsispatienterna efteråt. Många beskriver långdragna besvär med bland annat trötthet. I det nya vårdförloppet för sepsis ingår patientuppföljning två till sex veckor efter sepsisvården, men få regioner har hittills kommit igång med sådan uppföljning.

– Här behöver vi hitta bättre rutiner så att fler sepsispatienter kan följas upp efter sin sjukhusvård, säger han.

Efter två operationer i varje höft har Lars Bergström svårt att ta på sig strumpor och kan inte längre cykla eller paddla.

– Jag kan gå hyfsat långt, men undviker branta uppförsbackar. Min fru tycker att det hänt något med mitt närminne, att det är lite teflon, men jag är ju pensionär nu.

Liza Lindham tänker att hon kom lindrigt undan.

– Kanske upplever jag en viss hjärntrötthet, men å andra sidan är det jobbigt att vara mamma. På det stora hela klarade jag mig otroligt bra eftersom jag fick hjälp så snabbt.