Donation

Donation av avliden donator

Vid njurtransplantation kan njuren komma från en avliden eller en levande donator. Resultaten vid njurtransplantation är idag goda och skillnaden mellan transplantation från avliden eller levande donator har successivt minskat.

En förutsättning för transplantation är att en organdonation ägt rum, oftast då från en avliden person. I Sverige avlider knappt 200 personer per år på ett sätt som gör att man kan bli organdonator. Sedan lång tid tillbaka har patienter med svåra hjärnskador som lett till hjärndöd varit den enda möjliga donatorn av organ, detta kallas DBD (”Donation after Brain Death”).

Under senare tid har dock en annan grupp av potentiella donatorer identifierats. Det handlar då om en patientgrupp som också har mycket svåra hjärnskador men där hjärndöd inte uppstår direkt. De kan ändå inte kan överleva utan respiratorbehandling eller andra ”konstgjorda” metoder och ofta bedömer man då att fortsatt vård inte längre gagnar patienten. I detta läge kommer man ofta till ett så kallat brytpunktsbeslut där man i samförstånd med närstående kommer överens om att avsluta livsuppehållande behandling varvid patienten utvecklar hjärndöd. I dessa fall är det också möjligt att bli organdonator och den donationsformen kallas DCD (”Donation after Circulatory Death”)

Resultaten vid njurtransplantation från både DBD- och DCD-donatorer är idag goda, och i de allra flesta fall betydligt bättre än jämfört med fortsatt dialysbehandling. För patienter som väntar på njurtransplantation från avliden donator så kan den komma att ske från antingen en DBD- eller DCD- donator. Vilken njure som transplanteras i det enskilda fallet bestäms främst av andra faktorer som till exempel immunologiska tester (anti-HLA antikroppar, korstest), blodgrupp, väntetid och ålder.  Normalt transplanteras bara en njure men i enstaka fall kan det bli aktuellt att transplantera båda njurarna från en avliden donator om det bedöms nödvändigt.

I varje fall där njurtransplantation bedöms som det bästa behandlingsalternativet för en patient med allvarlig njursvikt så bör man som del i utredningen undersöka möjligheterna till eventuell levande njurdonation. En levande njurdonator behöver inte vara släkt med patienten utan det kan till exempel även vara make/maka, vänner, arbetskollegor med flera.

En levande njurdonator måste vara frivillig, väl informerad om tänkbara risker och komplikationer, tillräckligt frisk och ha en bra njurfunktion. Alla potentiella levande njurdonatorer måste genomgå en noggrann medicinsk och psykosocial utredning och det får inte finnas några oacceptabla risker med en njurdonation. Utredningen inför levande njurdonation sker vanligen på någon av regionens njurmedicinska enheter. Utredningen innefattar en noggrann medicinsk genomgång med bland annat blodprover, röntgenundersökningar, en mycket ingående undersökning av njurfunktionen och njurarnas anatomi, vävnadstypning, eventuellt en psykiatrisk bedömning och flera läkarbesök.

När utredningen är klar så sammanställs och bedöms den av ansvarig njurmedicinsk läkare och av en transplantationsläkare. Man gör även en bedömning av donatorn i relation till mottagaren ur ett immunologiskt perspektiv, är detta en njure som kan transplanteras utan oacceptabel risk för avstötning och med förmodat gott resultat. Om det av någon anledning inte är lämpligt (till exempel av immunologiska skäl) att använda den i övrigt accepterade donatorns njure till den tänkta mottagaren finns det ändå en möjlighet att bistå den njursjuka anhöriga indirekt genom deltagande i njurbytesprogrammet STEP. I njurbytesprogrammet STEP, så kan mottagare ”byta” donatorer med varandra för att kringgå olika sorters inkompatibilitetsproblem. Efter en genomförd levande njurdonation sker en livslång uppföljning med regelbundna hälsokontroller på samma enhet där utredningen gjordes.

Levande njurdonation

Vid njurtransplantation kan njuren komma från en avliden eller en levande donator, detta är båda goda behandlingsalternativ.

Jämfört med transplantation från avliden donator så finns det vissa fördelar med transplantation från levande donator. Vid levande njurdonation kan transplantationen planeras till ett utvalt datum, detta ger goda möjligheter till optimerad planering. Det är ofta möjligt att genomföra transplantationen innan det blir nödvändigt att påbörja dialysbehandling vilket är en medicinsk fördel.

Det är också möjligt att genomföra en eventuell nödvändig förbehandling av njurmottagaren, till exempel att avlägsna blodgruppsantikroppar. Det ger även en möjlighet till att delta i njurbytesprogrammet STEP i de fall där det finns immunologiska hinder som omöjliggör eller försvårar transplantation från den levande njurdonatorn direkt till den tänkta mottagaren.

Vidare så är kännedom kring funktionen hos njuren som ska transplanteras större vid levande njurdonation. En levande njurdonator är noggrant utredd under en längre tid medan njurdonation från en avliden individ måste genomföras inom 24 timmar. Levande njurdonatorer är också som grupp yngre och friskare än avlidna donatorer. Sammantaget gör detta att resultaten vid njurtransplantation från levande njurdonator är något bättre. Dock, resultaten vid transplantation från avliden donator är också bra och har successivt förbättrats vilket innebär att skillnaderna i resultat har minskat gradvis. Njurdonation från levande donator medför också att tillgången till njurar från avlidna ökar relativt sett för de som står på väntelistan. Det är också viktigt att ta tillvara önskan att vilja hjälpa en närstående genom en njurdonation, detta förutsatt att riskerna inte är för stora.

Det är numer också möjligt att donera njure anonymt och altruistiskt, det vill säga en njurdonation utan specificerad eller önskad mottagare. En sådan njurdonation sker helt utan direkt egen vinning och enbart i syfte att göra gott. Enstaka sådana donatorer utreds varje år och efter samma utredning som för andra, riktade njurdonatorer. Dom medicinska kraven är samma som vid riktad njurdonation och i varje fall genomförs en noggrann psykiatrisk bedömning. Dessa altruistiska donatorer kan inte påverka vem som transplanteras med den donerade njuren och strikt anonymitet gäller mellan donator och mottagare. Detta innebär att donatorn inte får veta vem som blir mottagare och inte hur transplantationen har gått. I övrigt är handläggningen precis som vid riktad levande njurdonation. De anonyma, altruistiska donatorerna är alltid ett värdefullt tillskott till donatorspoolen och särskilt om de kan tänka sig att delta i njurbytesprogrammet STEP där de kan starta en så kallad domino-kedja där flera njursjuka patienter kan transplanteras med levande donator.

En levande njurdonation är en mycket säker procedur och det är mycket ovanligt med allvarliga komplikationer. Detta innebär dock inte att det inte finns tänkbara risker eller komplikationer och det är av stor betydelse att den potentiella donatorn informeras noga kring detta och ges möjlighet att fatta ett välgrundat beslut om njurdonation. Det är den tänkta levande njurdonatorn som bestämmer själv om han/hon vill donera och läkare och annan sjukvårdspersonal bistår endast, och ger stöd, i detta beslut. En levande njurdonator bör vara starkt motiverad och övertygad om sin vilja att donera. Detta då en njurdonation alltid innebär små risker och dessutom kan vara jobbig att genomföra.

En levande njurdonator måste vara frivillig, väl informerad om tänkbara risker och komplikationer, tillräckligt frisk och ha en bra njurfunktion. Alla potentiella levande njurdonatorer måste genomgå en noggrann medicinsk och psykosocial utredning och det får inte finnas några oacceptabla risker med en njurdonation.  I de fall där riskerna med en njurdonation bedöms som för stora kan inte donationen genomföras.

Utredningen inför levande njurdonation sker vanligen på någon av regionens njurmedicinska enheter. Utredningen innefattar en noggrann medicinsk genomgång med bland annat blodprover, röntgenundersökningar, en mycket ingående undersökning av njurfunktionen och njurarnas anatomi, vävnadstypning, eventuellt en psykiatrisk bedömning och flera läkarbesök. Det får inte framkomma några oacceptabla medicinska risker, då kan inte njurdonation genomföras. Medicinska faktorer som kan vara ett hinder för njurdonation innefattar olika sjukdomar, högt blodtryck, otillräcklig njurfunktion, övervikt, äggvita eller blod i urinen eller avvikelser i blodkärlens eller urinvägarnas anatomi. Det är endast cirka en tredjedel av alla som önskar donera njure som till sist också kan godkännas för detta.

Riskerna med njurdonation är mycket små, men inte helt obefintliga. Information och diskussion kring risker är en viktig del av utredningen och bedömning av potentiella levande njurdonatorer. Det finns risker på kort sikt, detta är främst sådana risker man ser vid de flesta större kirurgiska ingrepp, till exempel blödning, infektion, blodproppar (tromboser) och sårproblem. Alla levande njurdonatorer får behandling för att förebygga uppkomsten av infektion och blodproppar. Det finns även små risker på längre sikt. Detta beror på att risken att utveckla njursvikt eller njursviktsorsakade sjukdomar ökar för individer som bara har en njure. Den absoluta risken för levande njurdonatorer att själva utveckla behandlingskrävande njursvikt är mycket liten, men den är ökad relativt sett jämfört med personer som har två njurar.