Anneli Nilsson & Maine Ryhnell

Jag brukar tänka att mitt jobb är att rulla ut röda mattan för medarbetarna så att de bara ska kunna komma in och jobba utan några hinder, säger Maine.

Vad är det roligaste med att vara OVC?

Variationen, att ingen dag är den andra lik. Man har alltid en plan för dagen, men sen förändras den alltid på ett eller annat sätt, berättar Maine.

Hur fungerar det att ni är flera omvårdnadschefer?

Vår styrka är att vi är många, samledarskapet, att man alltid någon bredvid sig. Vi är åtta personer med specialistkompetens i antingen operation eller anestesi. Det finns alltid någon man kan bolla frågor med. Vi ser på utmaningar gemensamt och delar inte upp frågor på samma sätt som tidigare faktiskt. Vi får inblick i och lär oss av vandras områden. Tidigare var det lite mera "vattentäta skott" emellan specialitet och profession, så är det inte längre. Vi har båda ansvar för medarbetare med en annan specialistkompetens än vår egen. Det märks också i hur medarbetare inte alltid behöver gå till sin chef eller till någon som har samma specialitet i botten, utan man tar första bästa chef som finns tillgänglig om man vill lyfta något.

Hur en arbetsdag ut?

Det är en blandning av möten och att vara med i driften. Ungefär var fjärde vecka driftar man tillsammans med vårdledare och ansvarig läkare. I den funktionen får man bra insyn i avdelningen och knyter kontakt med andra medarbetare än sina egna. Det kan i vissa fall bli en ganska tung men alltid mycket givande vecka. Den är viktigt för att hålla riktig kontakt med medarbetare och kunna påverka det vardagliga flödet på avdelningen.

Jag jobbar också "bedside" ibland utifrån att jag har specialkunskap om transplantation och har leverberedskap. Det är fint att kunna göra det för att behålla kompetensen, att jobba i rollen som operationssjuksköterska är ju en färskvara, säger Anneli.

Vi har medarbetargrupper på ungefär 30 personer. Som omvårdnadschefer arbetar vi bland annat med att hålla kontakten mot tema, bemanningsfrågor och att driva frågor från medarbetarna, i sidled, inom gruppen och uppåt. Sen har vi uppdelat ansvar för olika områden så som läkemedel, medicinteknisk utrustning, obstetrik, osv.

Hur räcker man till?

Det känner man inte att man gör alla dagar. Vi försöker vara synliga och det blir lättare när man lärt känna sina medarbetare. När man börjar förstå vad som passar vem. En del behöver avtalad tid för samtal och andra kommer till en när de behöver, osv.

- Jag tänker aktivt på hur jag själv skulle vilja att min chef var, säger Anneli.

Det är både lätt och svårt att vara chef. Svårast när man inte riktigt hunnit bottna i ett beslut men ändå ska gå ut med det till medarbetarna. Man utvecklas enormt i den här rollen och det är så belönande med gruppkänslan i hela arbetslaget när vi har lika mål och kan lösa kriser och svåra situationer. När "Vi gör det tillsammans" känns så tydligt och så bra.

För att räcka till tar vi hjälp av varandra. Vi har till exempel suttit ner tillsammans många gånger och övat "svåra samtal" ihop. Vi kan ventilera hos varandra. Det finns oftast någon som kan dyka in från sidan och hämta upp en situation om det går åt fel håll.

Jag tycker jag har blivit tryggare i sig själv, mer lyhörd och kanske att man bli lite av en människokännare med åren. Fast de första två åren kändes allt nytt hela tiden, säger Anneli.

Har ni kul på jobbet?

- Ja! svara både Maine och Anneli.

Förutsättningarna i gruppen är bra, vi är verkligen en blandning av personligheter. Vi tänker, bromsar och gasar tillsammans, det är högt i tak. På Karolinska Universitetssjukhuset arbetar vi tvärprofessionellt nära andra avdelningar.

Det är också otroligt stimulerande för alla att vi får jobba i helt nya lokaler, att vi får vara med och bygga upp verksamhet med helt ny teknik och nya flöden. Det finns mycket nyfikenhet kring det nya. Vi ser fram emot att komma igång med hybrid- och robotsalarna, integrationslösningarna osv. Det kommer bli riktigt kompetenshöjande för alla, även de som arbetat en längre tid.