”Det är lite som att återvända hem”

Nyhet 2024-10-02

Christophe Pedroletti må vara ny i rollen som sjukhusdirektör på Karolinska, men att kliva in på barnakuten känns lite som att återvända hem, berättar han. Christophe var nämligen sektionschef på Akutpediatrik och pediatrisk infektionsmedicin på Karolinska fram till 2010.

Redan när Christophe Pedroletti går genom korridorerna möts han av glada tillrop. Det är några gamla kollegor som är på väg in i ett möte, men de stannar upp en snabbis för att hälsa.

Väl inne på barnakuten visas han runt av verksamhetschefen Camilla Garmaeus.

– Några kollegor jobbar fortfarande kvar och några har kommit åter till oss, berättar hon.

Och visst är det många ansikten som lyser upp när de får syn på Christophe Pedroletti.

– Jag måste få en kram, vad roligt att du är tillbaka här, säger en medarbetare.

Barnsjukvården har förändrats

Ursina Battaglia, bitr. överläkare, börjar på rapp tyska diskutera den gemensamma schweiziska bakgrunden innan hon inser att sjukhusdirektören har franska som modersmål. Då byter hon snabbt till svenska och samtalsämnet skiftar till favoritorter i alperna.

När Christophe vandrar vidare i lokalerna berättar Camilla Garmaeus om hur barnakutsjukvården har förändrats det senaste decenniet.

– Barnen som söker hos oss är ofta sjukare och fler än för tio år sedan. Förväntningarna på vård och tröskel för när man söker vårdformen har också förändrats. En del är bibehållet, som barnakutvårdsavdelningen på Huddinge och vår hemsjukvård Mobilen samt teamarbetet på barnakutmottagningen. Men mycket har också utvecklats, vi har till exempel etablerat en återbesöksmottagningsstruktur och mottagning för procedurer och reponeringar av frakturer, förklarar hon.

Platt struktur och korta beslutsvägar

Christophe Pedroletti beger sig därefter till barnakuten i Huddinge, även den en nygammal bekantskap för sjukhusdirektören. Detta då han 2009 gästspelade som verksamhetschef för den tidigare Barnakutkliniken och ansvarade för akutverksamheten på båda sajterna: ”Många är kvar här fortfarande. Kul!”.

Stämningen är lika uppsluppen i Huddinge denna eftermiddag. Christophe Pedroletti hälsar med orden ”Hur var det här då?” och får snabbt tillbaka ”Det vanliga: magsjuka, buksmärta, luftvägsinfektion och feber”, följt av igenkännande skratt. Många medarbetare vill komma fram och prata. De berättar om en arbetsplats med platt struktur och korta beslutsvägar.

– Det är snabbfotat här och det beror mycket på att vi har en så stor del av vårdkedjan i vår egen hamn. Det är fantastiskt, förklarar sektionschefen Mona-Lisa Engman.

Christiane Garnemark, som arbetat som läkare i Västra Götalandsregionen i tjugo år, lyfter stora skillnader jämfört med sina tidigare arbetsplatser.

– Här finns en tydlig struktur och en uttalad strategi. Ett exempel är hur vi alltid arbetar proaktivt inför ”säsongerna”, när vi har fler inflöden. Vi har en uppgjord plan för det och det skapar lugn.

Verksamhetschefen Camilla Garmaeus flikar in:

– Eftersom vi är uppdelade på olika sajter har vi behövt renodla och spetsa till arbetssätten och processerna för att få det att fungera. Det har hjälpt oss.

Förbättrad väntedtid till läkare

Bland utmaningarna finns ett stigande vårdbehov hos barn och vuxna som ska lösas trots åtdragna skatteintäkter. Hur agerar man på bästa sätt utifrån de resurser som finns? Det konstateras att nya arbetssätt och fokus på flöden är viktiga nycklar.

– Här mäter vi våra tider hela tiden och kan se en klar förbättring när det gäller väntetiden till läkare. Nu tittar vi på tiden fram till sjuksköterska, säger Anna Norell, omvårdnadschef på barnakuten. 

Christophe Pedroletti känner sig nöjd och stolt efter de två besöken.

– Det är fantastiskt roligt att komma tillbaka till mina gamla arbetsplatser i Solna och Huddinge. Jag träffade många kollegor från förr som precis som jag varit bort några år och sedan kommit tillbaka till sjukhuset. Väldigt intressant att se också hur en del arbetsmetoder utvecklats, inte minst den sjukhusanslutna hemsjukvården ”mobilen”, säger han och avslutar:

– Det har gått många år och det är mycket som förändrats, men är det något jag tar med mig är att det är samma starka engagemang för patienterna.

Text: Nneka Magnusson Amu & Josefine Franking