Gediget arbete föregår Lex Maria-anmälningar på förlossningen

Nyhet 2024-07-04

I de allra flesta fall när patienter vårdas på svenska sjukhus går allt som planerat, men ibland inträffar något som leder till eller kunde ha lett till en allvarlig vårdskada. Då ska vårdgivaren utreda och anmäla händelsen, vilket kallas för en Lex Maria-anmälan.

– Från verksamhetens håll behöver vi förstå vad det är som har hänt och ställa oss frågan om vi hade kunnat göra på ett annat sätt och få ett annat utfall, säger Lotta Millde Luthander, överläkare och patientsäkerhetssamordnare på Förlossningen på Karolinska. 

Bland annat görs en händelseanalys tillsammans med den involverade personalen och patienten i fråga. Händelseanalysen tas sedan upp på patientärenderonden och allra sist går chefläkaren igenom allt underlag.

– Chefläkaren ska fatta beslut om det inträffade är att betrakta som en vårdskada eller möjlig vårdskada, och i sådana fall görs en Lex Maria-anmälan till IVO. Ibland behöver chefläkaren och patientsäkerhetsteamet diskutera frågan om en eventuell vårdskada men beslutet är chefläkarens, förklarar Lotta.

Vill skapa ett ”klinikminne”

Samtidigt påbörjas en process för att säkerställa att avvikelsen inte inträffar igen i framtiden. Något som kan vara en utmaning, menar Lotta, eftersom det handlar om lärdomar hos enskilda individer. Det finns en sårbarhet när folk byter tjänster och det finns en omsättning av medarbetare.

– Åtgärder man gjort för att förhindra upprepningar faller ibland i glömska. Det finns en risk att välarbetade händelseanalyser som innehåller lärande hamnar i ett arkiv istället för att bli ett lärande, säger Lotta.

För ca 5 år sedan såg man därför en förbättringspotential på Karolinskas förlossningsavdelningar gällande arbetet kring Lex Maria-anmälningar. Lotta, som hade skrivit en avhandling om patientsäkerhet, fick då fria händer att tillsammans med klinikledningen och patientsäkerhetsteamet bygga en ny patientsäkerhetsstruktur på tema Kvinnohälsa.

– Vi ville bygga ett så kallat ”klinikminne” – så att minnet inte var beroende av enskilda individer.

Sagt och gjort, idag finns en fyrstegsplan som utgör detta klinikminne. Första delen är Patientärenderonder var 3–4 vecka, där chef och patientsäkerhetsteam går igenom en Excel-lista över pågående fall.

– Vi tittar på vilka avvikelser eller svåra händelser är aktuella just nu. Pågår händelseanalys? Är personal och patienter involverade? Har medarbetare och patienter fått det stöd de behöver? Ska vi göra en Lex Maria-förfrågan?

Förbättringar ska implementeras

Nästa del är att man håller Patientsäkerhetsråd var åttonde vecka.

– Det är till för att säkerställa att vi implementerar de förbättringar som vi har fattat beslut om och har lovat IVO att vi ska genomföra. Det som är så bra med detta är att det gemensamma minnet förflyttas hela tiden, så även om en chef försvinner så finns ju informationen här i en typ av gemensamt minne.

Lotta lyfter ett konkret exempel: För ca 1,5 år sedan ändrade man metoden för riskbedömning av födande kvinnor med pågående förlossning. Istället för att använda en checklista när de skrevs in så används idag varje rondtillfälle till att gå igenom kvinnans och barnets individuella riskbild.

– Hela teamet bidrar med sin kunskap för att skapa förståelse för den individuella riskbilden för kvinnan och barnet. Man beskriver risken och sedan tittar man på nästa steg: Hur märker vi om det händer? Och om det skulle hända, vad gör vi då? Säger Lotta och förtydligar:

– Dessa sista två frågorna – hur märker vi, vad gör vi då och vem gör vad – är nya och gör stor skillnad för att sprida kunskap och skapa trygghet hos teamet. Det blir en gemensam mental modell för alla som är med på förlossningen kring risk och vad som skulle kunna hända. Arbetssättet bidrar också till att det friska kan få vara frisk och att det viktiga normalperspektivet kan stärkas för kvinnor utan särskilda riskfaktorer.

Gemensamma patientsäkerhetsluncher

Den tredje hörnstenen i denna nya modell är patientsäkerhetsluncher. De är välbesökta, enligt Lotta närvarar ofta 50–60 medarbetare ur olika yrkesgrupper. Medarbetarna bjuds på lunch och sedan presenteras händelseförloppet. Syftet är att öppna upp för diskussion kring förbättringsmöjligheter och det kommer ofta bra förslag från medarbetarna.

– De som varit direkt involverade i händelsen får alltid frågan om det är ok att ta upp fallet. Det är oftast otroligt jobbigt för de som varit med i svåra händelser, samtidigt vet vi att vi måste lära oss av det som händer. Det inte är vi i patientsäkerhetsteamet som har alla svar, utan svaren finns i hela personalgruppen. Detta skapar ett gemensamt minne kring var våra röda flaggor finns – det blir en breddad kunskap i hela gruppen.

– Vi börjar alla dessa luncher likadant och säger ”kom ihåg att flera av oss bär på smärtsamma minnen från förlossningar som inte slutat väl”, en uppmaning att uttrycka oss ödmjukt. Där påminns också om något som kallas ”efterklokhetsbias”– det är lätt att vara efterklok, men enormt mer komplext när man är mitt i situationen.

Stöd till drabbade medarbetare

Den fjärde delen har döpts till Akut krisstöd, och omfattar det akuta och långsiktiga krisstöd som finns tillgängligt för personal som varit med om svåra händelser på jobbet. Förlossningsvården är särskilt utsatt eftersom alla förväntar sig en frisk mamma och ett friskt barn efter en förlossning. De sällsynta tillfällen när det inte blir så är det såklart allra viktigast att stötta kvinnan och hennes familj. Men även personalen drabbas hårt enligt en avhandling av Åsa Wahlberg om det som kallas second victim.

– Det är en ny riktlinje som är ca ett år gammal och är uppdelad med riktad information till medarbetare, chefer och de anhöriga till den vårdpersonal som har drabbats. De som jobbar hos oss riskerar PTSD efter allvarliga händelser, och det är också en anledning till att vi riskerar att förlora både barnmorskor och läkare. De klarar kanske inte att jobba kvar efter en traumatisk händelse och det är en jättestor förlust, både för medarbetarens psykiska välmående och ur resursperspektiv, säger Lotta och fortsätter:

– Det handlar om att skapa psykologisk trygghet. Ja, vi jobbar på ett ställe där det kan hända saker men vi gör allt för att man ska tas om hand om ordentligt. När något hänt fokuserar vi direkt på att bara ta hand om de drabbade.

Hon berättar att man har upphört med debriefing, eftersom det kan vara traumatiskt för de inblandade.  

Lotta framhåller att dessa fyra steg har förbättrat patientsäkerheten betydligt.

– Målet är att vi för våra Lex Maria-anmälningar i hamn inom avsedd tid, men ännu viktigare att vi på vägen hinner både täta de luckor som finns och också bidra med förbättringar och lärande som verkligen har potential att förhindra återupprepningar.

Text: Josefine Franking