Kvinnors symtom misstolkas oftare

Nyhet 2018-03-07

Kallt vatten i ansiktet. Halvt desperata andningsövningar.  Så ser några av strategierna ut hos kvinnor som på egen hand försöker stoppa hjärtrusning på grund av förmaksarytmi. De får ofta fel diagnos när de söker vård.

– Snabba förmaksarytmier kommer och går. När de här kvinnorna blir undersökta på en vårdcentral eller akutmottagning kan hjärtat ha återgått till det normala, utan att det lämnar spår på en EKG-kurva. Kvinnorna kan därför bli missförstådda när de söker vård, säger Carina Carnlöf.

Får vänta längre

I studien som publicerades i Scandinavian Cardiovascular Journal i oktober, följde Carina Carnlöf 214 patienter med förmaksarytmi, varav 109 var kvinnor som skulle genomgå ablation. Resultatet visade att kvinnor med förmaksarytmi i snitt får vänta sex år längre än män innan de får en remiss för ablation - en behandling som kan bota tillståndet. Trots att de har svårare symtom än män.

– Ofta misstolkar vården patienternas symtom och tror att dessa beror på panikångest, stress eller depression. Denna misstolkning drabbar mycket oftare kvinnor. Tidigare studier, både i Sverige och utomlands har visat att det finns skillnader i hur vården bemöter kvinnor och män som har förmaksflimmer och förmaksarytmi.

– Jag vet inte vad det här beror på. Kanske finns en felaktig uppfattning att kvinnor är mera benägna för stress och ångest än män och att man därför väljer att skylla hjärtklappningssymtom hos kvinnor på det. Jag hoppas vi kan sprida kunskapen om kvinnors symtom för det är viktigt att primärvården fångar även dem, säger Carina Carnlöf.

Del i avhandlingsarbete

Studien är en del av det avhandlingsarbete som Carina Carnlöf förbereder till 2018. Hon började som undersköterska i hjärtsjukvården i Huddinge och har sedan utbildat sig till sjuksköterska. När det avslutande arbetet i hennes magisterexamen var klart frågade hennes handledare, överläkaren Per Insulander, om hon ville forska vidare.

– Det passade mig, jag kände att jag ville göra något nytt och samtidigt fortsätta att arbeta med hjärtpatienter.

Hon rekommenderar andra sjuksköterskor som är intresserade  av att forska att, om möjligt, söka sig till en forskargrupp.

– Att forska kan vara som att åka berg- och dalbana – ena dagen är man jätteglad, nästa besviken. När jag började var jag ensam, men nu är vi en grupp sjuksköterskor inom hjärtsjukvård som forskar. Det stöd jag får från dem och min forskargrupp betyder mycket, säger Carina Carnlöf.

Text: Catarina Thepper, Foto: Anders Norderman