Karolinskas historia
Karolinska Universitetssjukhuset och Karolinska Institutet delar inte bara namn utan även en lång och fascinerande historia som sträcker sig tillbaka till tidigt 1800-tal. Sjukhuset och institutets utveckling har sedan början präglats av en stark koppling mellan forskning, undervisning och praktisk sjukvård. Något som underlättats av deras geografiska närhet, först på Kungsholmen och senare i Solna och Huddinge.
Redan 1810 inrättades "Institutet till danande af skickelige Fältläkare" utifrån behovet att utbilda och utrusta läkare med de färdigheter som behövdes militärt, inte minst efter de krig Sverige varit inblandade i under tidsepoken. 1817 byttes namnet till Kongliga Carolinska Medico-Chirurgiska Institutet, vilket senare skulle förenklas till Karolinska Institutet, KI.
Institutet hade redan från början en stark koppling mellan forskning, undervisning och sjukvård, och dess placering mitt emot Serafimerlasarettet på Kungsholmen möjliggjorde en symbios mellan teori och praktik. Under 1800-talet utvecklades institutet till ett ledande centrum för medicinsk utbildning och forskning i Sverige. Det var här som Alfred Nobel hade ett betydande intresse och senare donerade pengar för att inrätta Nobelpriset i fysiologi eller medicin.
Fram till invigningen av Karolinska Sjukhuset 1940 var praktisk undervisning och klinisk forskning spridd över flera anstalter runt om Stockholm, inklusive Serafimerlasarettet och andra sjukhus. Med det nya sjukhuset i Solna återknöts den fysiska närhet mellan teoretiska och kliniska funktioner, vilket stärkte Karolinskas roll som ledande inom medicinsk forskning och vård. Karolinska Sjukhuset växte snabbt i omfattning och anseende och blev känt både nationellt och internationellt för sin höga standard och specialiserade vård.
1961 togs beslutet att bygga ett till undervisningssjukhus för att svara både mot behovet av fler vårdplatser och fler utbildningplatser för forskning och medicinsk praktik. Bygget var kontroversiellt och ansågs av vissa vara en symbol för en industrialiserad, storskalig och opersonlig sjukvård. Likväl tog Huddinge Sjukhus emot sina första patienter 1972 och har sedan dess, utöver att tillhandahålla det bästa och senaste inom vård, fungerat som ett viktigt undervisnings- och forskningssjukhus.
Huddinge Sjukhus drevs redan från start av Stockholms läns landsting, medan Karolinska Sjukhuset var statligt ända till 1982. Uppdraget hade visserligen ändrats från att vara ett rikshospital till att verka som ett regionssjukhus för Stockholm och Gotland i och med regionsjukvårdsreformen på 60-talet. Men överlåtandet till Stockholms läns landsting, sedermera Region Stockholm, innebar formellt att sjukhuset och statliga KI fick olika huvudmän.
Karolinska Sjukhuset och Huddinge Universitetssjukhus slås ihop
Karolinska Universitetssjukhuset blev till 2004 då Karolinska Sjukhuset och Huddinge Universitetssjukhus slogs ihop i en av världens största sjukhusfusioner. Sedan dess har båda sjukhusområdena fortsatt utvecklas för att kunna svara på vårdbehovet hos en växande befolkning och uppdraget att i samverkan med KI tillhandahålla det bästa inom högspecialiserad vård, forskning och utbildning. 2016 började vårdverksamheterna i Solna flytta in i de nya sjukhusbyggnaderna och Huddinge expanderade 2020 med en toppmodern interventions- och operationsbyggnad.
Samarbetet fortsätter att ge vård och forskning i världsklass
Karolinska Institutet och Karolinska Universitetssjukhuset har genom åren haft olika huvudmän, uppdrag och finansiering, vilket ibland har skapat mål- och intressekonflikter. Trots detta har det nära samarbetet och integrerade verksamheter varit en unik styrka. Det ömsesidiga beroendet och närheten möjliggör synergier grundläggande för den banbrytande forskning och högkvalitativ vården som rönt stor uppmärksamhet över hela världen.
Karolinska Universitetssjukhuset har blivit en symbol för svensk medicinsk excellens, har varit värd för många revolutionerande medicinska genombrott och rankas idag som ett av Europas ledande sjukhus.